Tio minusgrader och gnistrande vacker snö ute, tidigt en söndagsmorgon. Helt vanligt förutsättningar för en sovmorgon för Dorias yngre med andra ord. Men inte denna söndag, istället stod skidor på schemat, inte utför men väl i spår.
Denna norska nationalgren kan på TV se rätt behaglig ut men ack så fel man fick av denna påstådda illusion – det var hemskt! Jobbigt alltså. På förhand var givetvis Norges bästa kommentator stor favorit, att norrmannen dessutom besatt en via plånboken grym skidutrustning gjorde inte saken sämre precis. Ulf Åkerström, som har Dorias vackraste kropp, såg även han livsfarlig ut i sina tajta skidbyxor och Canessa är som bekant Canessa.
Om det fanns klara favoriter så fanns det även klara outsiders (ett annat ord för loosers). Av en händelse satt duon i samma bil på väg ut till Nacka Reservatet. Farfar Bruno hade varit vänlig nog att låna ut sina skidor till undertecknad, ett par skidor så gamla att självaste Gustav Vasa signerat exet.
Personligen förstod jag att allt annat än en jumboplats skulle klassas som en bragd modell större. Dels var skidorna 500 år gamla och dels behövdes en ansenlig mängd valla om de överhuvudtaget skulle kunna gå att använda. Eftersom jag inte är någon expert på detta så kan jag inte på ett korrekt sett uttala mig om vallningen men låt oss konstatera att det gick väldigt långsamt – norsk mirakelvalla oavsett.
Starten blev intressant, redan efter sju sekunder insåg det bakomliggande fältet att undertecknad var att benämna som en så kallad bromskloss. Efter ytterligare sju sekunder såg jag resterande dorianer susa iväg genom en kurva och det var det sista jag såg av gruppen. Nu var det jag mot skidorna, mot spåret, backarna och dikena. Jag var livrädd. Skulle jag åka fel, skulle jag ramla eller skulle jag vara så långsam att mörkret skulle hinna falla? Skulle jag ens överleva? Så många frågor men ingen att konsultera.
Som Bambi på extra hal is plockade jag den första nedförsbacken med hjärtat i halsgropen, jag var sekunder från en säker död när jag tillsist kunde parera en helt galen kurva i 76 km/h påpälsad Gustav Vasas skidor. Efter ytterligare ett par nära döden-upplevelser åkte jag fel och befann mig plötsligt på en vanlig snöbelagd gångväg, inte alls i ett spår som tidigare således. Där försökte jag byta teknik, från klassisk stil till friåkning. Men vallan under skidorna vill inte samarbeta utan skidorna stack åt varsitt håll varpå dagens första rejäla vurpa var ett faktum. Tack och lov utan vittnen ska tilläggas, när jag låg där på rygg som en strandad sköldpadda på crack så garvade jag högt åt mig själv – vilken syn! Tre minuter senare var jag på benen igen, jag susade åt vad jag trodde var friheten och inväntande Anna och Mari med varm dryck – men är det något jag inte är känd för så är det mina orienteringskunskaper. Men som genom ett mirakel valde jag rätt gångstid och förvånade pensionärer som flanerade utan skidor men med stavar (!) kunde se en smått korpulent Kviborg susa förbi i spåret, Mühlegg-style baby!
Väl i mål kunde jag istället avnjuta en varm dryck och äran att få se målgången då övriga gänget körde en längre sträcka. Och till slut kom han nedkörandes från backen med en enorm fart, vacker som en vårdag vurpade Ulf Åkerström innan han eriksgatan ned fint kunde vinka till den hurrande publiken. Skulle det bli norskt eller italiensk efter Uffe? Svaret blev Angeltoft som likt en frustande tjur käkade upp hela spåret med sin något barska åkstil, imponerande insats från Dorias Gravesen!
Dubbelt svenskt i topp alltså! Men Norge skulle få en välförtjänt bronspeng och när Heggelund susade nedför backen med orden “varför är det så mycket folk här vid mål?” så hade ändå rättvisan segrat på något vis. Efter följde Canessa och Edholm innan spårets riktiga artist presenterade sig ett par minuter efter täten. Johan Bruno Larsson dundrade nedför backen med istappar i håret och utan riktig blodcirkulation i kroppen, helt utmattad – den stackaren, kastade han sig ned på marken ett par meter innan målgången varpå han fick gå in sista biten, utmattad som en hungrig hyena i Kenya på gnubrist.
En vacker vinterdag i Nacka kan därmed summeras. Ulf Åkerström värdig vinner före Angeltoft och PJ men det viktigaste var ändå att alla överlevde.
/ Mühlegg
